Förväntat förvånad
Jag har aldrig varit en person som varit särskilt duktig på att slappa.
Det närmaste jag kommit var för några år sedan (typ 10) när jag kunde sluka en bra bok på en dag.
Men desto mer in i vuxenlivet jag har hamnat har det blivit svårare och svårare för mig att vara sysslolös.
Visst är mitt eget driv och min egen vilja att sysselsätta mig en del i det hela, men ärligt talat är den största delen mer ofrivillig. Har liksom alltid tagit tu med den att-göra-lista jag haft på bordet för dagen så även om andras att-göra-listor råkat hamnat där. Så när en tid har gått och det helt plötsligt bara finns min egen att göra lista på bordet har jag undermedvetet letat med ljus och lykta efter den andra att sätta tänderna i.
Ligger just nu i soffan, preparerad med Alvedon, ipren, zyx och kaffe. Min man är ute och återställer våran gårdsplan från den byggarbetsplats den varit i åtskilliga veckor. Jag har tre känslor som slåss med varandra; febertrötthet (ignorera omvärlden och försök överleva) dåligt samvete (min fruktansvärt dåliga ovana att inte kunna slappa om det finns någon i min närhet som gör nytta) och stolthet (Jag ligger ju faktiskt fortfarande kvar och känner mig OTROLIGT stolt att jag för första gången i mitt liv kan riva minst halva av min egen att göra lista och inte ens hinner få en glimt av den andra)
Älskling, tack vare dig så kanske jag kan läsa en bok igen inom en snar framtid! <3
Här ser du alla meddelanden som jag fått
Tack för ditt meddelande!
